Text&Musik: Pugh Rogefeldt

Copyright Pugh Rogefeldt / Warner-Chappell

Jag vill sjunga en sång om Tektor å Hjert,

två rövares liv som slutade tvärt.

Den ene fick bilan tung som bly,

å den andre schavotten i Stenkumla By.

Detta hände på sommarn 1875,

den rike var rik å den arme utan hem.

Längtan gick till Virginia, dom tvås sista chans,

du, sa Gert, du vi rånar en postdiligens.

I den Sörmländska skogen, i tårarnas dal,

en grind håller vagnen, regnet dundrar å mal.

Genom natten skär skotten, min själ vilken nöd,

Herman Uppmark var nu sårad, Johan Larsson é död.

Inga pengar, inget guld, ingen silvertransportör,

dom lämnar bara sorg som stråtrövar'n gör.

Fick den ända i Stockholm, vårt konungahem,

där länsman é känd som dom redigas vän.

Hjert ser på sin bödel, blicken viker inte först,

sin dödsängel möter, järnhård å sturskt.

Till schavotten går Tektor, tömd på allt vett,

där han darrande trycker en blomsterbukett.

Men du gråtande piga, du knäsvage dräng,

som dröjer kvar i dunklet på den blodröda äng.

Ser du kvinnan som vandrar från Kalmar till Flen,

Hjerts moder bär en krans till sin sons minnessten.