|
Intervju DN hösten -99 |
|
Följande är en ostruken version av en
intervju publicerad i Dagens Nyheter den 3/10 1999. Intervjun är copyrightskyddad och läggs ut med tillstånd från intervjuaren
Hans
Arbman DN.
Att jag har fått tillgång till den vill jag även tacka Monica för. Monica är den unga tjejen som nämns i intervjun. Jag kan också tillägga at det var den här intervjun som fick mig att lyssna på mina Pugh-skivor igen och även så småningom starta denna sida om Pugh. |
|
Den
minimala krogen Salt i Stockholm en torsdagkväll i början av
mars: på vårt bord längst fram vid scenen gör Pugh Rogefeldt
ensam med munspel sin "Jag har hittat en guldgruva"
med en sådan glöd att ölglas och askkoppar far. Bredvid mig satt en ung tjej. Jag tog, genast förgivet att hon kommit dit enbart för att ta en stilla öl med sin väninna men jag bedrog mig. Hon var här för att se sin idol. - Jag blir nästan förbannad på honom, sade hon under pausen. Han fattar ju inte hur stor han är! Jag hade själv länge undrat över vart Pugh Rogefeldt vägen, varför det varit så tyst om honom. Ryktet sade att han då och då uppträder på små obskyra pubar. Nu har det gått ett halvår och jag träffar Pugh på Gotland, där han bor på en 1800-talsgård med sin sambo Borit. Han har precis lagt sista handen vid sin första egna skiva på åtta år och är påtagligt nöjd med detta faktum. - Jag skulle vilja kalla det en nytändning, säger han. Just nu skulle jag vilja börja med nästa platta på en gång. Med CD:n Pugh maraton vill han statuera att han är en svensk rockmusiker, men i samma stund som han säger det tvingas han erkänna att slutresultatet inte blev så rockigt som han först tänkt sig. - En del tunga rocklåtar blev närmast ballader till slut, medger han och skyller på den unge producenten Johan Lindström. - Han är en riktig hårding, men det är jag också. Så det blev ganska mycket gnissel i början, säger Pugh med glimten i ögat. - Men i dag hyser jag stor beundran för den killen. Han har slipat av en del väl vassa kanter. Risken är att man förälskar sig i sina första inspelningar och vill att det ska låta precis så. Då är det bra med en stark producent. Texterna är inte lika mycket kryddade med de språkliga lekfullheter som vi är vana att höra från Pugh Rogefeldt. - Nu vill jag ha texter som är mer verklighetstrogna, närmare vanliga människor, säger han. Låten "Gammeldags tro" har en starkt religiös, eller snarare starkt moralisk, text. Musikaliskt för den tankarna till Barnatro. Som så ofta kom den till Pugh i drömmen. Han nynnade in den på den minibandspelare som han alltid har tillgänglig vid sängen. - Jag tänkte först att det här är inget för mig - en riktig frälsisdänga. Det är inga åsikter jag står för. Texten sträcktes till mig av en hand uppifrån. Jag skrev ner den och glömde nästan bort den. Men på skivbolaget blev de förtjusta. - Visst finns det en risk för att låten missuppfattas, men jag hoppas att folk kan ta den som ett skämt, säger han. På "Gammeldags tro2 spelar Per Gessle tramporgel. På Vår kommunale man - Pughs enda cover på sig själv på plattan - sjunger Joakim Thåström en vers. - Gessle och Thåström är gamla idoler för mig, säger han utan att inse hur komiskt det låter med dessa ord från en man som kallats den svenska popens fader. Pers Gessle genomsökte församlingshem och kyrkor över hela Halland för att hitta en tramporgel. Till slut hittade han en orgel i Laholms kyrka och tog med sig inspelningstekniken dit. - En riktig hjälteinsats! Thåström var mycket upptagen med inspelningen av sin egen skiva, men ville gärna vara med på Pughs platta. - Enda chansen var halv tio en tisdagkväll häromveckan, berättar Pugh. Han kom i taxi, värmde upp i 30 sekunder och satte sen låten rakt av. Sedan försvann han lika snabbt igen. Allt var gjort på en kvart. Vi andra satt kvar alldeles stumma. Det var så jävla bra! Hela CD:n är gjord på fem veckor. - I dag tillbringar man mycket onödig tid i studion, säger Pugh. Då får det hellre vara lite skavanker, då kommer man närmare lyssnaren. Därför älskar jag till exempel Neil Young - rått och opolerat. Pugh tar fram sin freestyle och spelar upp en snutt. Det är Pugh som sjunger tillsammans med rapparen Petter. - Vi träffades av en slump i studion. Han kom rusande och frågade om jag inte ville vara med på hans nya LP. Jag gillar ju Petter skarpt, så det slutade med att jag skrev om texten till "Jag är en liten gosse i från staden" som vi gör ihop. Jag är en lantis och han är en snubbe från staden. Jag vet inte om den kommer med på hans platta, men kul var det! Efter Grymlingsepoken i början av 90-talet har det varit tyst om Pugh Rogefeldt - en självvald tystnad. - Det har varit nyttigt för mig att ta en paus, jag fått lära mig helt andra saker. Jag har ju ingen erfarenhet av vanligt yrkesliv. När man en gång dör måste det vara skönt att veta att man lärt sig något mer här i livet än att stå på en scen. Pugh har under 90-talet lärt sig att ta hand om ett hus och har engagerat sig i gammalt hantverkskunnande på väg att dö ut. Tillsammans med järnkonstnären och vännen Niko har han arrangerat utställningar för att väcka till liv kunskapen om nyttohantverk, smide och byggnadsteknik. - Vid en av utställningarna kom det på två dagar över 2000 personer. Vi hade väntat oss mest pensionärer, men hälften av besökarna var gymnasieungdomar. Det finns ett sug efter den här kunskapen och det är jättekul! Några gånger har Pugh satt sig för att skriva ny musik, men det har bara inte blivit nåt. Däremot har han med ojämna mellanrum spelat sina gamla låtar på mindre pubar. Men han äger inte rätten till sina låtar från 70- och 80-talet, vilket kan få en del mer eller mindre angenäma konsekvenser. - Mamma ringde en gång och frågade: "Vet du att det finns en ny LP med dig? Jag köpte den för 19 kronor på Konsum." Härom veckan är det precis 30 år sedan Pugh Rogefeldt debuterade med Ja, dä ä dä - den första LP:n med pop på svenska. Pugh var en småbarnsfar på dryga tjugo som skrivit låtar på svenska i flera år. Några av dem spelade han in hemma på en Tandbergbandspelare och skickade till tre skivbolag. Den ende som hörde av sig var Anders Burman på Metronome. - Jag hade aldrig tänkt på att det skulle vara nåt speciellt att sjunga på svenska, men det förstod Anders Burman. Pugh tillbringade en vecka tillsammans med gitarristen Jojje Wadenius i hans stuga i Bergslagen för att hitta en form för låtarna. Men det mesta växte fram i studion tillsammans Jojje Wadenius, Janne Carlsson och Anders Burman. Jojje Wadenius var redan en erfaren musiker som Pugh var mycket imponerad av. - Därför trodde jag att han skämtade när han sade att han gillade det jag gjorde. Innan plattan kom ut hade Pugh också hunnit skriva "Sommarflicka" som Svante Thuresson sjöng i Schlager-SM. Pugh tyckte det var kul att få göra en platta, men var samtidigt inställd på att ta ett vanligt jobb efteråt. Han hade gått som lärling hos sin pappa som var byggnadsmålare så det var väl det som låg närmast till hands. Men verkligheten ville annorlunda. Recensenterna förstod att detta var något helt unikt i svensk pop och efter några månader tog också skivförsäljningen fart. Singeln Här kommer natten hamnade som första svensksspråkiga låt på Tio i topp. Ja, dä ä dä gavs till och med ut i USA med texter översatta av Lasse Tennander på konvolutet. Till andra LP:n, Pugish, inspelad med samma gäng, hade Pugh hittat på ett eget språk. "Mina ord är små karameller som man kan suga på", sade han då. Pugish gick direkt in på Kvällstoppen. På förstaplats den veckan låg Anita Hegerlands "Mit sommarlov". Den tredje LP:n skulle bli en dubbel-LP med texter av Berthold Brecht. - Det jag hade svårast för var att skriva texter. Genom min mamma hade jag fått tag på en diktsamling av Brecht och de visade sig vara perfekta sångtexter. Ett tag hade jag till och med planer på att skriva ny musik till "Tolvskillingsoperan", berättar Pugh. Men det hela slutade med två låtar på LP:n Hollywood. - Det blev inte så bra som jag trodde. Samtidigt hade det börjat lossna med egna texter, säger Pugh. Den fjärde LP:n, Pugh on the Rocks, blev den första svenska skivan med rockklassiker på svenska. Nu började Pugh få problem med samtiden. Han, som med sin svenska pop öppnat dörren för den svenska musikrörelsen, befann sig plötsligt ute i kylan. Pugh ansågs som en svikare som låg på ett "kommersiellt" skivbolag. Pugh fick flera erbjudanden om att komma över till MNW men ville stanna kvar hos Anders Burman. - Det var en riktig cirkus. Tidningen Musikens makt var inget att leka med, säger han och skrattar. Men när det begav sig var det allvar. - Jag kände närmast ett förakt från vissa personer och fick lära mig att leva med det. Musikrörelsen betraktar jag som vilken religiös sekt som helst. Själv sjöng han i låten Bolla och rulla från 1974: "Somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk, men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram". kanske När man läser intervjuer med Pugh Rogefeldt från den här tiden säger han saker om det snäva musikklimatet som de flesta andra uttalade i eftertankens kranka blekhet femton år senare. Då i början av 70-talet var han en ganska ensam själ i det svenska musiklivet. - 70-talet var ett kollektivt vansinne, säger han i dag. Jag kom ju själv från en socialistisk miljö, en arbetarunge från Västerås. Många av dem som var emot mig var välutbildade intellektuella från borgerlig miljö. Dubbel-LP:n "Ett steg till" från turnén med kompgruppen Rainrock från Västerås, Ola Magnell och Janne Lucas Persson blev den första svenska liveplattan och innehåll dessutom tretton helt nya låtar. Pugh fick betala 102 procent i skatt för den LP:n. - Det var ingen som trodde mig förrän Astrid Lindgren skrev sitt berömda inlägg om den här skatteeffekten i Expressen. Visserligen tycker jag det är självklart att man ska betala mer i skatt om man tjänar mycket, men det där var ändå att ta i! Pugh gav också ut ett par singlar med text av Ulf Lundell. - Lundell skickade redan 1971, tror jag det var, över en binge texter och ett inspelat band till mig. Jag svarade honom direkt att han sjöng erbarmligt dåligt men gjorde fantastiskt bra texter, säger Pugh. En liten kille kommer fram till vårt bord och ber Pugh om en autograf. - Vet du vad jag heter då? frågar Pugh. - Nä, svarar killen. Och så skriver Pugh sin autograf och frågar omsorgsfullt hur killen stavar sitt namn. Några bord längre bort i kaféets trädgård sitter killens föräldrar och låtsas som om det regnar. 1975 utsåg Mats Olsson i Expressen till årets populäraste popartist. Sedan har hans karriär varit något av en berg och dalbana. Jag har funderat över hur det känns att från ha varit en av de största artisterna i Sverige åka runt och spela på små pubar, fjällhotell och Finlandsbåtar. Frågan känns nu helt onödig. Pugh utstrålar lugn och harmoni, det är ingen tvekan om att han trivs utmärkt i tillvaron. I stället berättar jag om vad tjejen bredvid mig på konserten sagt "han fattar ju inte hur stor han är". Under ett ögonblick ser Pugh lätt rörd ut, han är tyst några sekunder sedan säger han: - Jag har varit med om så många olika perioder i mitt liv. Nu är jag trygg i det jag gör. Jag känner mitt värde. Och det är väldigt skönt att slippa hysterin. Sommaren 1975 gjorde Pugh 80 folkparksspelningar. Det tog knäcken på äktenskapet med tre barn - han var aldrig hemma. - Något sådant gör jag aldrig om igen. När vi skiljs åt säger Pugh: - Nu ska jag hem och måla hönshuset! Vi ska skaffa höns, säger Pugh och börjar livligt berätta om gotlandsrasen som höll på att försvinna. Men det är en annan historia. Av Hans Arbman |
FAKTA/diskografi |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Uppdaterad 2006-01-22